Så många år av ensamhet, fast omgiven av vänner
Så många år av kyla, fast solen värmde på
Så många månader av svält, fast ladorna var fyllda
Så många nätter utan sömn
Fast hela tiden I en dröm
Så många plågor I en kropp som alltid varit stark
Så märkt av det förflutna när verkligheten stiger fram
Så stympad av förljugenheten som levat med en hela ens liv
Som främjat det bestående och det som leder bakåt
Som prisat hur man slår sig fram
I egenskap av ensamvarg
Som präntats in från första stund som den säkraste väg att gå

Men om man förenas I striden
Och slåss för framtiden
Så viker snart ens modlöshet
Inför insikten om vad vi kan förmå
Med hjälp av vår samlade kraft

Nu faller regnet sakta ner, det blänker på mina fönster
Och genom skimret kan jag se en spegelbild där utanför
Ett ansikte I gemenskapen med dom han mest behöver
Som vet sin härkomst och sit mål
Och att kampen kräver många år
Att jämna varje tänkbar väg för dom som en gång får ta vid
För dom som en gång får ta vid, för dom som en gång får ta vid