Ensam I'mörkrets oändlighet
Fylld av ängslan och sorg
En vandring bort från livet
En vandring mot döden
Av höstens mörka ögon bevakad
Av månens ljus sedd
I bäckens svarta vatten avspeglad
I skogens dunkel fångad

Viljan att livet lämna
Att av döden omfamnas
I evighetens mörker bestå
Bestå

Utav vindens kyla plågad
Utav livet vaggad till förtvivlan
De sista andetagen
I uppgivenhetens famn

Bortom allt som kallas ljus
Bortom allt som kallas hopp
En ensam skugga svarta tårar fäller
Depression fäst vid hat
Inre demoner blir yttre ögon
Bevakandes I'mörkrets evighet

På ändlösa stigar, klädda I'mörker
Då de sista stegen inåt skogen tas
Då sömnen slutligen erövrar
Döden sitt slutliga grepp tar