Dämpade skratt bakom halvöppna dörrar
Fingrar som famlar, ett glas faller ner
Och barnet som borde sova sen länge
Men det är ingen som hör och det är ingen som ser
Och stjärnorna stirrar och månen den undrar
Vad stjärnorna ser är det ingen som vet
Men jag, och jag - jag ville bara sitta här själv inatt
Jag sade jag, och jag - jag ville bara vara ett jag
-lika lätt som ett moln

Nu sitter jag här I seklerna av damm
Faller med tiden och har snart täckt mitt namn
Ett andetag djupt är livet så kort
Ett irrbloss I natten brinner ut så fort
Jag vill inte tyna och slockna och dö
Jag vill bara leva I ett evigt nu
Jag vill inte vara en blomma som dör
En blomma som dör

Jag hör hur man talar på våningen under
Där festen har pågått sen jag minns inte när
Men plötsligt står det en doft av lavendel
I luften - Du skrattar, varför sitter du här?
Och hon, hon - knycker på nacken så en lock faller fram
Jag sade hon, och hon - smittar med ett leende som flyger
- lika lätt som ett moln

Men varför sitter Du här medan seklerna går?
Tror Du tiden ska vänta på att Du ska förstå?
Ja, då får den vänta många tusen år
Hon gör en grimas och det är då jag förstår, (jag förstår, jag förstår)

Jag sitter här medan seklerna går
På att tiden ska vänta på att Jag ska förstå
Ja, då får den vänta många tusen år
Hon gör en grimas och det är då jag förstår;
Hon injicerar min själ, hon är en nål I en ven
Som bär till mitt hjärta - Hon är fotogen
Och vacker som vinden och vinden är mild
Och vacker som vinden och tiden står still