Med den blå ormen genom stan,
Genom folk som vimlar runt I tusental
En dag till, hade hellre legat kvar,
En dag till av så lite jag
Lever upp till andras och inte mina krav
En timme till ingenting igen,
Jag har Garbochock I lurarna på vägen hem
Så trött på tomheten, så trött på Hagsätras perrong

För ibland så vill jag bara spränga all betong,
Slå sönder hela stan till tonerna av Blått & Guld
Fast ibland så vill jag låsa in mig I nåt år,
Men jag behöver den där pulsen, känna hur det slår
Som salt I mina sår

Stänger hjärnan när dörrarna stängs,
Är ett ackord I en sång som saknar refräng
Och jag ser samma gator varje dag,
Ansikten som jag känner igen men jag,
Har aldrig hört ett ord, bara tomma blickar, inget prat
Och det e mörkt under ögonen I spegeln
Stirrat ut genom rutan hela vägen,
Som ett skepp med revade segel

För ibland så vill jag bara spränga all betong,
Slå sönder hela stan till tonerna av Blått & Guld
Fast ibland så vill jag låsa in mig I nåt år,
Men jag behöver den där pulsen, känna hur det slår
Som salt I mina sår

Men jag lever och lär,
Det är samma för dom flesta här,
Där ansiktena är färgade av neon,
Och varje vänligt leende e som ett hån
Man växer upp och man faller in,
Man blir allt man aldrig skulle bli

För ibland så vill jag bara spränga all betong,
Slå sönder hela stan till tonerna av Blått & Guld
Fast ibland så vill jag låsa in mig I nåt år,
Men jag behöver den där pulsen, känna hur det slår
Som salt I mina sår