Marklig tycks mig nattens tid
Di dunkla skuggor finner liv
Jag skonjer en gestalt bredvid
Mig sjalv, men har den liv?

I okristlig timma
Allskons ting jag ser
Den morkaste av skuggor
Med eld I blick sig sanker ner

En namnlos fasa kralar sakta
Mot mig, den tycks mig betrakta
Lamslir mig, dess ogon brinner
Stumt, mitt skrik I natten svinner?

Nu nattens fasa krupit in
I sjal jag ej kan kalla min
Den harskar over hig och sinn
Dess sjal var en ging min?

Si I nattens timmar
Blir jag som forbytt
Tills min gast mig lamnar
Och nattens morker iter flytt

Stel av skrack di natten stundar,
Infor fasans makt jag blundar
Men, min vilja kuvad flyr
Fasan iter sinnet styr?

Ej langre skonjs I morkret liv
Ty fasan dvaljes inuti
En sjal vars tid for manskligt liv
For alltid tycks forbi

Vid morgonbrackning fasan flyr
Mitt sinne iter renas
Men di solen I vastan gir ned
Skall de tu iter forenas?