Vi tänkte att förljuva det sista livets slut,
Liksom att komma längre, än Herren stakat ut
Vi reste ifrån Sverige med något övermod,
Vi kände ej det öde därute förestod

Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
Som fågeln bortflyger när sommaren är slut
Han kommer ändock åter när våren skrider fram,
Men vi får aldrig skåda vårt kära fosterland

Det talas och det skrytes: "Här skall ni må så väl,
Här skall er intet fattas till kropp ej heller själ"
Men man fick snart nog finna, hur man bedragen var,
När hungern börjar komma, som ej ens livet spar

Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
Som fågeln bortflyger när sommaren är slut
Han kommer ändock åter när våren skrider fram,
Men vi får aldrig skåda vårt kära fosterland

Och när vi hade seglat en vecka eller två,
Ett mörker däcket höljde och bredde sig därpå;
Ej se varann vi kunde, knappt andas eller gå
Det var en gruvlig plåga för stora och för små

Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
Som fågeln bortflyger när sommaren är slut
Han kommer ändock åter när våren skrider fram,
Men vi får aldrig skåda vårt kära fosterland

En fader måste bära sitt barn på däck till slut,
Och det från skeppet kasta I vida havet ut
Det måtte säkert tagit hans sinne ganska svårt
Ty döden genast klappade på fadershjärtat slut

Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
Som fågeln bortflyger när sommaren är slut
Han kommer ändock åter när våren skrider fram,
Men vi får aldrig skåda vårt kära fosterland

Nej vi får aldrig skåda vårt kära fosterland