När varmen vibrerar I det ljuvliga Provence
Då finns vi, som vanligt, ner' på Henry's Bar I Vence
Vi njuter siestan vid en iskall halva vin
Och inväntar tåligt den betagande Christine
Därinne hörs ropen från ett märkligt klientel:
Dom Snälla Förlorarna I livets eget spel
Här häckar konstnärerna och hororna I sta'n
Här sitter bohemerna och flummarna på rad

Här lever man med varandra
Vid sidan av alla andra
Här söker man livets rus
Till dagens lägsta pris
Här ställer man inga frågor
Här delar man samma plågor
Här är varje njutning
Kanske livets sista spis

Vi sneglar förstulet ut mot torget då och då
Vi känner så väl till vilken väg hon brukar gå
När klockan slår fyra bjuder Henry själv på vin
Då är det snart dags för den bedårande Christine

Och plötsligt så tystnar vrålen
Och plötsligt så dämpas sorlen
Och alla förlorarna
Går ut på trottoarn
Där skrider hon fram I vimlet
Som nedstigen från en himmel
Det vackraste av dom alla:
Drottningen av Vence

Hom samlar förnödenheter I sin bruna korg
Och sakta förbleknar stadens färgsprakande torg
Då nicker vi mot varann och höjer våra glas
Snart är det vår tur, snart har vår drottning handlat klart

Så vänder hon sej mot baren
Och ser oss på trottoaren
Och ger oss ett leende
Som ingen annan har
Då skriker vi ut extasen
Och krossar dom tomma glasen
Då vet vi att också
Denna afton kan bli bra