jag satt häromdan' och jag läste min tidning
en dag som så många förut
och jag tänkte på alla dom drömamr man drömt
som en efter en har tatt slut

då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten fågel i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

och hon springer med bultande hjärta
hon springer på taniga ben
hon bönar och ber, hon hoppas och tror
att det inte ska vara försent

flickan är liten, hennes hår är så ljust
hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

men flickan hon springer för livet
med en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
och för det som är riktigt och sant

och hon springer med bulande hjärta
hon springer på taniga ben
för hon vet det är sant det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig försent

jag började darra i vånda och nöd
jag skaka' av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig själv som jag sett

för mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns nån som kan hjälpa mig
som tror det finns nån som har svar

och jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
och jag bönar och ben, och hoppas och tror
att det inte ska vara försent

för mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns nån som kan hjälpa mig
som tror det finns nån som har svar

och jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
och jag bönar och ben, och hoppas och tror
att det inte ska vara försent
att det inte ska vara försent