I en ödslig skog vid gryningstid
Där daggen ligger tät
Där står en kvinna, en overklig gestalt
Hennes hy är vit som snö
Saknad av många
Som gråtit sig till sömns
Men sorg och tappad kärlek
Är någonting som glöms

En syn för dom som ser, en händelse som sker
Sylvia är död, hon är död
Ett ödets ironi, har tagit ett liv
Sylvia är död, hon är död, hon är död
Kärleken så röd, den är död

Hon springer mot sitt hem, vinden leker i hennes hår
Hon springer med solsken i sin blick
Fylld av liv och lust, inom henne gror ett liv
Ett frö sått av sin älskade, en hägring av en tid
Har etsats fast i hennes ljus blick

En syn för dom som ser, en händelse som sker
Sylvia är död, hon är död
Ett ödets ironi, har tagit ett liv
Sylvia är död, hon är död, hon är död
Kärleken så röd, den är död

Bakom ett snår, står en man, står en man
Som ett rovdjur kastar han sig fram
Bladet från en dolk kastar solens ljus så skarpt
Han stöter dolken djupt i hennes bröst, hennes bröst
Utan nåd han släcker flickans ljus

En syn för dom som ser, en händelse som sker
Sylvia är död, hon är död
Ett ödets ironi, har tagit ett liv
Sylvia är död, hon är död, hon är död
Kärleken så röd, den är död
Kärleken så röd, den är död

En syn för dom som ser, en händelse som sker
Sylvia är död, hon är död
Ett ödets ironi, har tagit ett liv
Sylvia är död, hon är död, hon är död
Kärleken så röd, den är död

En syn för dom som ser, en händelse som sker
I gryningsstund så finns hon där
Ett ödets ironi, har tagit ett liv
Gryning blir till dag och dagen blir till natt
I skuggorna ruvar en man

I en ödslig skog vid gryningstid
Där daggen ligger tät
Där står en kvinna, en overklig gestalt
Hennes hy är vit som snö
Saknad av många
Som gråtit sig till sömns
Men sorg och tappad kärlek
Är någonting som glöms